Recension - Skiva
Otroligt mycket musik har genom åren gått till spillo på grund av återhållsamhet, ibland rent av feghet. Många är uppslagen som aldrig tillåtits blomma ut för att artisterna bakom dem inte vågat blotta sig eller verkligen kräma ut den sista droppen av känslor och kraft. Sådana tankar umgås jag med när ”Street Gospels”, kanadensiska
Bedouin Soundclash tredje album, ljuder och jag gör det med rätta.
För ”Street Gospels” är ett fantastiskt album. Powertrions sätt att mixa lättsam ska och reggae med ljuv rockmusik är som klippt och skuren för att vara vacker. Lyssna på geniala
Bells of 59 eller
Gunships om ni inte tror mig! Och Jay Malinowski är en duktig sångare vars sårbara röst passar utmärkt i sammanhanget. Men gruppen förlöser aldrig sina lysande låtar, de tar aldrig det sista steget mot fulländning.
Jag hör det direkt. Skivans två inledande spår
Until we burn in the sun (the kids just want a love song) och
Walls fall down har hitvarning skrivet över sig, men skriker ut att total dedikation saknas. Bandet framför dem lite försiktigt, Malinowski ger sig inte fullständigt hän i sången. Det är kompetent, men inte glödande. Inte så fantastiskt som det borde vara.
Det gör mig ont att Bedouin Soundclash skrivit så här pass bra, ja rent av originella, låtar och sen inte klarar att (eller vill?) investera hela sin själ och sitt hjärta i dem. Med hundraprocentig satsning utan skyddsnät hade det varit en av årets viktigaste plattor. Nu är det en bra ska/rock/reggae-platta som måste luta sig mot försäljningsargumentet att en clown som Daryl Jenifer från
Bad Brains producerat. Ledsamt.

Kommentera
Inga kommentarer