Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

The Old Dead Tree
The Water Fields, 2007
Skivbolag: Season Of Mist
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-30
Hemsida: www.theolddeadtree.com

Jag är inte killen som helt och hållet förlorar mig i musik. Förstå mig rätt, jag älskar musik, blir frustrerad av att vara utan det allt för länge och planerar i princip hela mitt liv efter musikrelaterade konstanter. Men jag är inte killen som sitter i ett becksvart rum och om och om lyssnar på samma skiva, noterar detalj för detalj och dissekerar helheten tills musikupplevelsen är förstörd. Att teoretisera över musik tycks för mig tämlige ointressant. Jag fantiserar inte, som viss annan svensk media, ihop filosofiska budskap som jag vill ska finnas där för min egen tillfredställelses skull.

Men ”The Water Fields” är ett undantag. Jag lyssnar gång på gång, noterar nya detaljer, sjunker längre in i helheten. Skivan kommer att saluföras som hårdrock, vilket är synd, för den är så ofantligt mycket mer. Bakom den till synes benhårda fasaden av dubbla baskaggar och growl öppnar sig en helt ny värld av musikalisk finess.

Franska The Old Dead Tree tar i öppningsspåret Start The Fire avstamp i lättsmält dödsmetall, för att sen mer och mer överge det hårda. De öppnar för progressiv rock, sträcker ut sin hand mot 90-talets grunge och vågar till och med vara lite emo. Det som är så förbluffande är hur de olika musikstilarna obehindrat flyter in och ut ur varandra. Jag letar intensivt efter hemligheten, efter misstaget som avslöjar hur fransmännen fuskat ihop det hela. Men jag hittar inget!

Gruppen kryddar ”The Water Fields” med detaljer, små subtila saker som är helt geniala, men som man inte upptäcker förrän femte gången skivan spinner. Melodierna vävs snyggt ihop vare sig bandet pumpar potent hårdrock eller myser i rena poppartier. I Manuel Munoz har de dessutom en sångare som är trovärdig både när han Opeth-growlar, raspsjunger och får ögonen att tåras.

Så ja, jag går helt och hållet upp i den här fängslande musiken. Så långt som till den teoretiska nivån där jag skulle hävda meningar och budskap som inte finns där kommer jag aldrig. Men jag sitter gärna hela nätter i beckmörker och lyssnar på ”The Water Fields” tills den är sönderspelad, tills varje liten detalj är söndernött. Om det nu är möjligt.

I What’s done is done har fransmännen dessutom, sin ombytlighet till trots, fått till en av årets allra bästa låtar. Magiskt!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa skivor 2007

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner