Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Demo

Royal Modesty
Smalltown lie
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-04
Hemsida: www.royalmodesty.com

Min första reaktion: Ja! Ja! Ja! Det är ju det här jag har väntat på!
Min andra reaktion: Nej! Nej! Nej! Vad är det som händer?
Royal Modesty skjuter sig själva i foten, borrar hål i sin egen båt, begår ett kardinalfel, kalla det vad ni vill.

Inledande Walk With Me Fire är nämligen en av de mest lovande låtar jag någonsin har hört på demostadiet. Rent av utanför också. Coldplay möter Kent, men med en iver och en brännande angelägenhet som bara unga hungriga band kan ha. I det här läget har Royal Modesty allt, de ha listat ut hur man gör de riktigt vassa låtarna, de har knäckt koden för hur man berör människor. Det finns förvisso lite småsaker att anmärka på, produktionen hade kunnat vara något bättre, det hade nog kunnat gå att få ut ännu mer nerv ur denna inspelning, men det hamnar egentligen bara i skuggan av själva låten, så bra är den.

Men vad händer sedan? Bandet tappar helt bort magin de precis hittat. Missförstå mig inte, Royal Modesty är ett högst kompetent band som har koll på sina ackord, men efterföljande fem spår lämnar inget som helst avtryck. De är vackra låtar, alla på sitt eget vis, men ointressanta. Ingen udd, inget utmanande, istället är det en febril jakt på en egen stil och ett eget sound. Helt plötsligt förvandlas bandet till en mildare variant av Kula Shaker med en orgel som skulle göra självaste Mark Knopfler (Dire Straits) imponerad. Men knappast intressant.

I denna jakt på en egen identitet upptäcker jag nya, mindre smickrande, element som jag inte lade märke till i Walk With Me Fire, då jag var allt för upptagen med att bara njuta. Sångprestationen lämnar mer att önska. Sångaren Peter Krafft kan ta ton, men bara till en viss gräns. I en inte alltför krävande låt som Walk With Me Fire, där det mer är musiken och dynamiken som står i fokus fungerar sången alldeles utmärkt. När bandet svävar ut och ska spela smygsoul räcker inte rösten alltid till. I balladen Shelter låter det faktiskt inget vidare. Refrängen lyfter aldrig och rösten känns ansträngd.

Mitt råd är givetvis att fortsätta skriva låtar, men också att ha modet att kasta material som inte håller måttet. Detta är inte alldeles lätt, tro mig, jag vet, men i längden kommer det att leda till bättre kvalité på låtmaterialet. Det som gör att ”Smalltown Lies” aldrig berör, mer än en gång, är att den innehåller får många låtar som helt enkelt inte håller måttet. Mitt slutomdöme kan tyckas hårt, men det är välment, lyckas bandet förädla fram fler låtar av samma kaliber som Walk With Me Fire kommer jag gladeligen att höja betyget.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner