Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Sukpatch
Twenty three, 2006
Skivbolag: V2
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-04
Hemsida: www.sukpatch.com

Vad passar bättre en varm sommardag än lite soft elektropop signerad Sukpatch? Jag snubblade över en ganska rolig genredefinition häromdagen, ”laptop folk”, och den fungerar onekligen bra i detta sammanhang. Med varma gitarrer, undersköna elektroniska ljudmattor och ett lugnt tempo anpassat för vilken hängmatta som helst, blir ”Twenty Three” skivan som helt enkelt passar in.

Parallellerna till Ladytron och tidig Beck är svåra att inte reflektera över, det gemensamma draget är förmågan att skapa vackra svävande låtar med relativt små medel. Ett par instrument, en rytmsektion och lite sång, hittar man rätt i melodiskapandet behövs det inget mer. Och Sukpatch hittar rätt, gång på gång.

Bakom det något märkliga bandnamnet döljer sig för övrigt två grabbar, Chris Heidman och Steve Cruze, ”Twenty Three” är duons första fullängdssläpp. Något som faktiskt inte märks alls. Även om låtarna har en tendens till att variera ganska mycket gentemot varandra, finns det fortfarande en gemensam grund som går likt en röd tråd genom hela skivan. Det är som om Sukpatch hela tiden hittar nya infallsvinklar på ett och samma koncept, rent av på en och samma låt.

Höjdpunkten av detta experimenterande är den riktigt retrovänliga Bottom of the Well, tankarna går tillbaka till alla de små obskyra indiepopband som dök upp i samband med Pavements glansdagar på 90-talet. Låten är en klassisk poplåt uppbyggd på fyra ackord och en smittsam euforisk refräng. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur något så enkelt kan låta så bra.

Det är ändå klurigt att sätta fingret på vad det är jag lyssnar på egentligen. Trots mina ihärdiga försök att beskriva och slänga mig med referenser är det svårt, det här är musik man måste uppleva för att kunna bilda sig en åsikt. Det kanske är lättare att beskriva i form av påverkan: Sukpatch genererar ett osedvanligt lugn och en inre harmoni. Jag tror också att det finns en personlig prägel, musiken kan generera olika känslor beroende på vem som lyssnar. Vad det gäller betyg blir det minst lika svårt, som jag skrev tidigare, ”Twenty Three” är skivan som helt enkelt passar in.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner