Recension - Skiva
Det är sannerligen inte tal om något originellt, men när
Raintime sparkar igång ”Flies & Lies” i samma anda som landsmännen
Disarmonia Mundi eller finnjävlarna
Children Of Bodom (minus alla överflödiga solon) tycker jag att det är riktigt bra. Titelspåret är en värdig öppnare och
Rolling Chances, försedd med en äckligt medryckande keyboardslinga, sparkar undan benen för mig.
Italienarna gör en ärlig tolkning av den moderna metalvågen och lyckas vara så väl inställsamt melodiösa som aggressivt thrashiga. Så långt allt väl. Raintime lånar rent av den danske gaphalsen Jacob Bredahl (
Hatesphere) och satsar på att vara riktigt hårda mitt i det annars ganska slimmade och keyboarddränkta hopkoket.
Men någonstans närmare halvvägs börjar det gå snett och efter en halvhjärtad cover på
Michael Jacksons Beat it barkar det rätt utför. Gänget börjar nämligen, helt i onödan, glida över mot power metal. De behåller visserligen mycket av sin aggression och blir aldrig läderbyxlallare som många av sina landsmän. Men slingorna blir fler, tempot drivs upp och den ansträngda skönsången nyttjas plötsligt ohälsosamt mycket. Andra fasen av ”Flies & Lies” är glättig melodimetal som är alldeles för fin i kanten. Det som Raintime gjorde så bra i skivans inledning tycks för en stund bara vara en enstaka lyckoträff.
Det är synd att materialet inte håller hela vägen efter den storstilade inledningen. Jag hade gärna skrivit att Raintime var en värdig motståndare att ta upp kampen med Disarmonia Mundi som Italiens fränaste melodeathgäng. Men icke. Bandet hade tjänat på att tänka igenom sin profil några gånger extra i replokalen.

Kommentera
Inga kommentarer