Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

My Chemical Romance
The Black Parade, 2006
Skivbolag: Reprise Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-11-14
Hemsida: www.mychemicalromance.com

För att vara en platta från ett band ur MTV-generationen är ”The black parade” förvånansvärt svår att ta till sig. Det tar ett par lyssningar innan alla bitar faller på plats. Men så har jänkargänget också – till viss del – gjort ett avsteg från den mest inställsamma mainstreamrocken, gett sig in i konceptalbumens förlovade land och sneglat en hel del på tidigare framgångssagor.

”The black parade” är utan tvekan My Chemical Romance mest varierade album till dags dato. De står fortfarande för tuggummipunkspetsad gothrock, men låter musikstilen få ett betydligt bredare spelrum den här gången. Om det beror på att bandet kände sig moget eller om konceptet om döden krävde det är svårt att svara på, men grabbarna siktar på något betydligt större än tidigare. ”The black parade” intar skepnaden av en svulstig rockopera. Bitvis fungerar det föredömligt, stundtals är det mest tröttsamt.

Ni som genom tv och radio matats med förstasingeln Welcome to the black parade är förstås evigt trötta på My Chemical Romances dåliga efterhärmning av Queen. Det är deras försök till en egen Bohemian rhapsody och, ja det misslyckas ganska kapitalt. Det blir aldrig lika utflippat, men albumet bjuder några bitar till som drar åt det Queen-nerviga hållet. Ingen av dem fungerar. Det känns alldeles för utstuderat. Vem behöver en amerikansk, eyeliner-stylad, lightversion av Queen? Inte jag i alla fall.

Däremot gillar jag när gruppens stundtals ganska medryckande punkrefränger får större spelrum än i den strama MTV-tappning de hållits inom på tidigare plattor. This is how I disappear och inte minst The sharpest lives är My Chemical Romance när de är som bäst. Givna singlar. Bitvis fungerar även de smått teatraliska bitarna, gråtmilda Mama har en klistrig refräng och avslutande Famous last words följer med mig även när skivan är slut.

Skivan är en bergochdalbana. Ena stunden riktigt bra, andra pretentiös och jobbig. Sångaren Gerard Way har en skönt rivjärnsraspig röst när det ska rockas, men visar tydligt sina brister när det kommer till mer stämningsfulla bitar. Cancer är i grunden en fin låt, men Way tar sig verkligen vatten över huvudet som sjunger den.

Så är det för hela bandet på ”The black parade”, bitvis fungerar det nya, svulstiga konceptet bra. Stundtals är det alldeles för mäktigt för ett enkelt rockgäng från New Jersey att hantera. Men egentligen är det ganska kategoriserande för hela My Chemical Romances karriär. De har alltid blandat högt med lågt, så att ”The black parade” är en splittrad, men helt okej platta borde inte komma som en överraskning för någon.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Metaltown/Pier Pressure 2007
Union Square
My Chemical Romance (2006-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner