Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dick Lundberg
14 dagar i staden kall, 2003
Skivbolag: Birdnest Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-12-01
Hemsida: www.ljuvmusik.se/lundberg

Herr Lundberg har i en hel rad recensioner blivit ganska sågad. Musiken har blivit kallad för tråkig, en Lars Winnerbäck-ripoff och punkinfluerat popig. Jag förstår inte varför. Visserligen är produktionen ganska medelmåttig (vilket tyvärr varit fallet med många releaser från Birdnest det senaste), men rent musikaliskt är ”14 dagar i staden kall” vacker.

Det är lugn och vemodig musik Dick och kompbandet Lucidor bjuder oss på. Visst befinner han sig i samma genre som kung Winnerbäck, men att de skulle vara särskilt lika varandra har jag svårt att hålla med om. Det där med punken måste någon rusig skribent ha fantiserat ihop enbart på grund av att plattan släpps på ett punkbolag. Det här handlar om vispop fylld av smärta. Jag tycker mig skönja en stor uppriktighet i materialet.

Några onödiga gitarrutflykter finns i och för sig på plattan, men annars snirklar sig allt längs samma linje. Utan att ha satt mig in speciellt i textmaterialet kan jag säga att det inte är särskilt muntert. Jag tror att det är precis så här Lundberg ska låta. Lite av den där rödvinsromantiken som vilade över förra utgåvan ”Bara något jag skrev” finns kvar. Dock i nedbantad form. Det här är musik att deppa till under sena nätter. Jag har svårt att påstå att Dick Lundberg gläder sina lyssnare, men det är ack så skönt att vara nedstämd till hans musik.

Och okej jag kapitulerar. Vrider och vänder är en dåligt utförd Winnerbäck-pastisch tillika albumets sämsta spår.