Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Motorjoke
1983-1993, 2011
Skivbolag: Massproduktion
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2012-03-01
Hemsida: www.massproduktion.com

En kort sammanfattning på baksidan av denna samlingsskiva lyder ”En nostalgiprodukt från Massproduktion”. Och visst är det en sådan. Denna dubbel-cd innehåller 26 av de totalt 33 låtar som Sundsvalls-legendarerna Motorjoke producerade under sin aktiva period.

Bandet hette först LösSkoit (”lös-skit” uttalad på brett Sundsvalsmål), men bytte namn till Motorjoke sedan en recensent kallade dem ”den felande länken mellan Motörhead och Killing Joke”.

Det är för övrigt en rätt bra beskrivning av soundet. De fem första låtarna (som utgavs april 1996 som EPn ”Pinnen rullar till Peking”) är valpig och tämligen ordinär garage-punk som tidens tand gått hårt åt. Hü Kör Dü har en märklig titel, men tråkiga riff utan finess. Texterna är det gamla vanliga sparka uppåt-budskapet; ”The control/Your money/Your brain/Your movement/It’s all in the files” lyder första versen i Dead K Don Suck.

På låt nummer sex, då har vi i bandets historia hoppat fram tre år, har dock något hänt. Inledningsriffet på Cirkus studsar som om The Clash skulle kapslats in i en gummiboll med ett Red Hot Chilli Peppers som skickats tillbaka i tiden och sångaren Anders Wirmén väser fram den tokiga textraden ”Där stod jag med ett äpple uti min hand/Patchoulin stod högt i tak” med en frasering som låter som en ung Thåström. Det är här som Motorjoke hittade sin identitet och sitt sound som liknande en eklektisk blandning av post-punk (dock gasar Smak efter vinden och Figaro på i rent thrash metal-tempo) och frijazz, komplett med de burleska texterna.

CD nummer två, där de första nio låtarna är hela ”Barflugan”-LPn, markerar också en musikalisk utveckling. Texterna är längre och liknar mer berättelser än sånger med refräng. Bandets allt-i-allo-medlem Rille Himmerlid kryddar låtarna med bongotrumkomp här och var och gitarristen Thomas Holmberg frångår riffattackerna på ”Tokfursten” och fyrar av surfrockanstrukna licks doppade i reverb-effekter. På En höstvisa fläker de fyra killarna ut sig och spelar flyhänt utan skyddsnät, ett flamenco-solo smyger sig in i Självpåtagen gloria och Treffen nosar på tidiga The Cult innan The Cult ens fanns.

De avslutande styckena är fyra demospår från 1993 som nu släpps officiellt och det är ett Motorjoke med fullt utvecklat självförtroende (Välkommen hem) och som återinfört lite välbehövlig råhet i finliret (som den betongkrossande En dumskalles hemlighet). Det bjuds även på en liveversion av Domens dag inspelad på klubben Pipeline år 1991, men som inte ger så mycket till glimt om Motorjokes beryktade energi på sina konserter.

Det är lätt att förstå varför många inte begrepp sig på Motorjokes när det begav sig. Det är både oborstad ruffighet och avancerat musicerande som trendkänsliga recensenter respektive ”casual” musiklyssnare har svårt att ta till sig. Och även om inte allt material de hann producera under sin korta livstid är av lika hög kvalité, så är denna dubbelsamling ett mycket bra dokument över ett kultband som förtjänar att lyftas fram i dagens ljus.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner