Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Back To The Fuck Yeah!

Jag har precis snöat in våldsamt på Pulled Apart By Horses.
Allt tack vare Popadelica.
Trots att det är knappt tre månader till det att festivalen går av stapeln.

Det är si så där två och en halv månad kvar till festivalsäsongen drar igång på allvar. Därför känns det kanske inte helt logiskt att skriva en festivalkrönika just idag. Men jag har inget val.

En snabb scan över olika festivalsiter för att få åtminstone lite koll över bokningsläget slutade i en ny musikalisk upptäckt. En upptäckt som gått varm i Spotify-listan sedan dess.

Hos Popadelica, den lilla gemytliga festivalen i Huskvarna folketspark, började jag som av en händelse slölyssna på brittiska Pulled Apart By Horses och sen var det klippt. Jag blev, låt oss säga, skapligt såld på gänget som spelar skränig rockmusik med någon form av så väl hardcore- som popestetik. Det ska inte beskrivas, det ska höras ( http://open.spotify.com/artist/0AUkXuvc92Zd0E9qKbkfsy).

Just det där är ju en viktig funktion som de flesta festivaler har. Man åker som besökare ofta dit för att se vissa favoritakter och åker hem med nyupptäckt godis som man ofta råkat springa på av misstag, men blivit fullständigt bedårad av. Det är ytor för nya upptäckter.

Det gäller festivaler i allmänhet, men har för undertecknad kommit att bli synnerligen specifikt för just Popadelica.

Folket bakom festivalen har blivit lite av experter på att boka på papperet anspråkslöst (för en bredare massa där även buttra musikkritiker ibland ingår) men i realiteten vitalt och ofta snudd på fantastiskt.

Det är nog lite därför det blivit till en årlig tradition att sparka igång festivalsäsongen i just Huskvarna på just Popadelica.

En tradition som startade med festivalen 2008 då den första kontakten stiftades med Her Bright Skies. Just då ett gäng oerfarna snorvalpar med potential, men som senare kommit att bli ett gäng att verkligen hålla ögonen på.

2009 stod Movits på tröskeln för att brejka och impade med en fullsatt och svettig spelning på miniscenen Rotumlan, men det var sorgligt underskattade Spleen United som stal showen och gjorde det djupaste intrycket. De elektroniska danskarna hade en oförtjänt liten publik, men gjorde en fantastisk spelning som etsat sig fast för alltid.

Året därpå (2010) jämnade A Place To Bury Strangers nästan samma scen vid marken och ifjol var det islänningarna i FM Belfast som fullkomligen charmade byxorna av mig med sin lekfullt charmanta take på dansmusik.

De oväntade guldkornen dyker alltid upp i Huskvarna och i år har jag alltså rent av snubblat över ett av dem redan flera månader innan startskottet. Det har fått mig att tända på alla festivalcylindrar och känt mig nödgad att skriva den här krönikan.

Lika less som jag är på det där med festivaler när jag utsliten efter en hel sommar kliver av det sista arrangemanget i augusti. Lika fylld av förväntan och pepp är jag idag, när det är februari och svinkylan ännu vägrat släppa taget om landet. När det är knappa tre månader kvar till det traditionella startskottet.

Men snart är det dags. Snart är det Popadelica.

Jag tillåter mig att sno titeln från en av Pulled Apart By Horses finaste stunder rakt av.

Back To The Fuck Yeah! (http://open.spotify.com/track/1w7ti2MhxezPqKMb23rCIX).

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2012-02-16

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Louise, 2012-03-15 09:55:28 (83.252.191.100)

P-M Söder for president!! = )

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner