Uddevalla Solid Sound
Joyzine.se

Annonsera på Joyzine.se





Recension - Skiva

In Flames
Colony, 1999
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-01-01
Hemsida: www.inflames.com

Det är viktigt att redan från början fånga lyssnarens uppmärksamhet, annars finns det en risk att intresset aldrig uppstår. En helt ovetenskaplig undersökning visar att många grupper väljer att lägga sin rockigaste låt först på plattan för att det ska tända till. Det är dock något som inte fungerar för In Flames, eftersom det är tungt tryck i näst intill alla deras kompositioner. Istället har de lagt låten Embody the invisible först och det är ett grepp som verkligen fungerar. Det är hårt, tungt och aggressivt, men oj vilken melodislinga, den sätter sig mitt emellan ögonen och vägrar sedan att försvinna ur huvudet.

In Flames har alltid varit melodiska för att vara dödsrockare och den här skivan utgör inget undantag. Visserligen ståtar de med rena hårdrocksriff som mal och mal men allt som oftast stöttas de upp av de numera välkända slingorna. I låten Ordinary story har det till och med smugits in ett piano som lyfter låten till oanade höjder. Lite oväntat förekommer dessutom en hel del "vanlig sång" på den här plattan.

Det märks att grabbarna har självdistans och inte enbart vill vara de stora, rockande machomänniskorna. Mitt på skivan har det smugit sig in en komposition vid namn Pallar Anders visa som helt enkelt är en akustisk melodi utan vare sig sång eller trummor. Gitarristerna spelar stillsamt och det låter nästan som om det är någon gammal svensk folkmelodi som framförs. Det visar inte enbart på mod utan även på nyskapande, vilket är viktigt om man skall kunna hålla sig på topp i den hårda musikbranschen.

En vanlig krydda i den hårdare musiken idag är gitarrsolon och det är inget In Flames har snålat med. I så gott som varje låt sprätter firma Strömblad/Gelotte iväg ljusa toner som med raketfart träffar våra trumhinnor. Det är inga banala strängkonster de visar upp och det är nästan så att man får tårar i ögonen när man lyssnar på det. Vem har sagt att man måste ha ett tungt riff i bakgrunden för att kunna spela solo? Inte är det In Flames i alla fall. Vid några tillfällen stannar de upp och låter fingrarna vandra över gitarrhalsarna med bara några stillsamma toner i bakgrunden. Makalöst är ordet!

Utbudet är som ni säkert förstår väldigt blandat på den här skivan och allt känns motiverat. Till och med när bandet smyger in ett litet blackmetalparti i en av låtarna blir det njutbart. Sammanfattat är det, precis som vanligt när In Flames spelar, en spännande metalfärd som kan få de flesta att dra på munnen av lycka. De feta riffen gungar och Daniel Svensson är het som en potatis bakom sina kaggar. "Species come and go/But the earth stands forever fast" sjunger bandet och det ter sig mer och mer som en självklarhet att In Flames för alltid kommer stå kvar på den här metaljorden.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Relaterat

The Resistance
Årets bästa skivor 2005
In Flames (2002-01-01)
In Flames (2008-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner