Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Katie Goes To Tokyo
My Naked Heart, 2010
Skivbolag: Redberry
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-09-17
Hemsida: myspace.com/katiegoestotokyo

Det krävs ganska små medel för att kunna skriva bedårande popmusik. Det visar Katie Goes To Tokyo, alteregot för Kathrine Bergström, i inledningsspåret A Long Way From Anywhere. Det är en snitsigt hopskruvad bit popmusik som låter typiskt svensk utan att tappa sin egen prägel. Den går raka vägen till hjärtat utan att egentligen vara särskilt märkvärdig i sin uppbyggnad eller sitt arrangemang.

Liknande glimtar av briljans återkommer några fler gånger på ”My Naked Heart”, andra albumet under Katie Goes To Tokyo-flagg. Främst är det i sina lite snabbare bitar som fröken Bergström inspirerar. Där kommer hennes docklika röst mest till sin rätt och det skapas en sugande spänning i det rumlande tempot och de eftertänksamma texterna.

Därmed inte sagt att det är något fel på de avskalade ballader som utgör den andra halvan av det här albumet, men de talar inte lika tydligt. I vissa stunder påminner sången lite om Nina Persson (The Cardigans, A Camp). Det känns lika naturligt att tänka sig Kathrine Bergström på scen med ett avslappnande glas rödvin i handen som det gör att minnas nämnda världsstjärnas soloturnéer. Jag antar att det är en komplimang.

I Paper Moon samarbetar Kathrine med kanadensiske Hawksley Workman och producenten Mårten Tromm tycks ha funnits med som en övervakande kraft genom hela processen. Det gör naturligtvis sitt till för plattans framtoning och att det är något visst med Katie Goes To Tokyo kommer man inte ifrån även om det bara är inledningsspåret som verkligen golvar mig.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner