Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Guild
Oh my guild!, 2006
Skivbolag: Siblingless/V2
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-12-19
Hemsida: www.myspace.com/ohmyguild

Vad är det vi lyssnar på, The Nitty Gritty Dirt Band? utbrast min farsa vid ett hembesök innehållande uppsättning av hyllor. The Guild var i spelaren och det är klart att de äldre, i det här fallet representerade av min far, gillar att känna igen musik från tiden när det begav sig för dem. ”Oh My Guild!” är en oblyg hyllning till 60- och 70-talet.

Det är främst två saker jag slås av när ”Oh My Guild!” snurrar. Programförklaringen att The Guild har sina rötter i morsans och farsans skivbackar stämmer verkligen. Det upptäckte ju till och med min farsa. Och Sylvester Schlegel, den fumlige trummisen (de som sett snubben kasta en trumpinne i luften och sen försöka fånga den igen vet vad jag snackar om) från The Ark sjunger oväntat bra.

Men det är inte att gruppen, som även hämtat medlemmar från Dungen och Empire Dogs, lyckas skapa en tvättäkta retrostämning som är det största styrkan. Materialet på ”Oh My Guild!” är helt enkelt väldigt starkt. I klartext, The Guild har vad många retroband saknar: riktigt bra låtar. Från The man who couldn’t learn och Bob the builder killed prince Jones till avslutande, folkmusikdoftande Boeves psalm är intrycket starkt. Möjligtvis att vilda västern-biten The vintage war of Finland känns lite onödig, men det är en petitess i sammanhanget.

Hela ”Oh My Guild!” är förvånansvärt avspänd och tillbakalutad. Det låter som om gruppen inte ens behöver anstränga sig för att låta som om de kom från en epok 30-40 år bort. Grejen är att det lika gärna skulle ha kunnat vara The Nitty Gritty Dirt Band som lirade. Med den skillnaden att The Guild är bättre (jag vet, jag är 2000-tals partisk). Att den här vitala retrotrippen kommer från en posörbandsdoldis som Sylvester Schlegel (jodå, det är han som är den huvudsaklige låtskrivaren) är extra överraskande. Och glädjande.