Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Rasmus Nyåker
Back At Square One, 2010
Skivbolag: KUF Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-30
Hemsida: www.kufrec.com

En artist utan myspace? Det känns världsfrånvarande, men så verkar onekligen vara fallet. Rasmus Nyåker finner inspiration i 90-talets triphop och electronica, vilket låter intressant. "Back At Square One" är artistens dagbok över sin trettioårskris, inspelad i dennes vardagsrum, vilket lite paradoxalt nog också låter intressant.

På inledande titelspår är det Lina Lanto som står för sånginsatsen. Hon har tidigare varit med i Lisa Miskovskys liveband och det är just den rikskända sångerskan som jag kommer att tänka på. Oklanderlig sång över Rasmus Nyåkers sorgsna text om att allt man byggt upp plötsligt är borta. Låten i sig är rent musikaliskt lite som förväntat. Inleder lugnt som en stilla pianobaserad låt, men någonstans i mitten kommer triphopinfluenserna smygande och jag får direkt de önskade 90-talsvibbarna. Där tänder det också till och gör att låten skiljer sig från något som en radiostation slentrianmässigt skulle ha dragit igång. Men skivan visar sig bjuda på mer än så.

Av skivans tretton spår är det bara två som inte gästas av någon vokalist, och då de tar stor plats så är det framför allt i musiken och texterna som man kan höra Rasmus Nyåker. Han lyckas bygga drömska elektroniska moln i Being civilized, mer raka, drivna låtar som Easy tricks och mer avskalade ballader som A home. Jag kan inte komma undan tanken på att musiken i stora delar påminner om en bisarr mix av soundtracket till "Lost In Translation", Massive Attack, klubbmusiken innan den värsta housestormen svepte in över Sverige och Patrick Wolfs ljudletande. Samt nämnda radiovänliga pophits. Med andra ord, det är spretigt och varierat – och hela tiden intressant, överraskande och nyansrikt ner på molekylär nivå. Det elektroniska är sånär genomgående, men givetvis är inte heller det någon lag på den här skivan. När Rasmus själv tar över mikrofonen, vilket han gör bra, blir de självbiografiska texterna än tydligare och berörande.

Att etikettera vare sig Rasmus Nyåker eller "Back At Square One" är övermäktigt. Det finns så skilda element i låtarna att det bara skulle bli en platt beskrivning. Något helt eget är det i varje fall, men ingen platta att strecklyssna totalfokuserat på. Naturligtvis med en brasklapp för vad som kan hända vid en egen trettioårskris. Men för mig personligen är det här något jag kan tänka mig att lyssna på under en långresa med nattbuss, eller en dag när livet är deppigt och regnet faller utanför, eller när... ja, ni fattar. Allt är inte för alla, men alla kan hitta något. Just nu känns också skivan övermäktig och för lång med sina dryga femtio minuter, men den kan nog växa med tiden.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner