Recension - Skiva
Inga spelningar, inga fullängdsalbum och inget skitsnack, en tämligen annorlunda strategi för ett band. Men det är precis så finska
Giglinger ser pÃ¥ sin karriär. Följaktligen är âDistortion+â, som är uppföljare till singeln âTop Alcoholâ (1997) och sjuan âBig Muffâ (2004), inget annat än en ep. Fyra lÃ¥tar som svarvats ihop till att lÃ¥ta riktigt sammansvetsade.
Det kanske rent av är tur att Giglinger inte försöker sig på att spela live. Det finns bara två scenarion, antingen skulle de vara helt fenomenala eller (vilket är det mest troliga) fullkomligt usla. Musiken de presenterar är en lo-fi-variant av
Ministry som lånat elektronik och rastlöshet av
Atari Teenage Riot för att sedan spela in allt i sann skränig punkanda.
Jag förstår om ni reagerar. Så väl Ministry som Atari Teenage Riot är och har varit fantastiska liveband. Men grejen med Giglinger är att mycket av deras charm ligger i att de spelar ganska taffligt. Och live gör sig sådan här musik inte annat än i väldigt kompetent utförande.
På skiva, förlåt ep, däremot är det finska gänget klart roligt. De dränker så väl sång som sina riff i distorsion och filtereffekter och spelar mer på spattig energi än egentligt medryckande låtar. Den smutsiga punkvibben får det att låta genuint och i
The prime suspect är det så jag måste utfärda en hitvarning. Låt sedan gå för att det här inte skulle fungera i ett större format utan att bli erbarmligt enformigt. Men det har ju Giglinger redan förstått.

Relaterat
Giglinger (2012-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer