Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Martin Ekman
Martin & Himmelen, 2010
Skivbolag: Musicbase
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-04-29
Hemsida: www.martinekman.com

När den här texten skrivs så är det en dag kvar tills skivan "Martin & himmelen" släpps och tydligen har ett par av hans låtar snurrat i P4 under hela förra året. Helt utan min vetskap, trots att jag faktiskt lyssnar en del på kanalen ifråga. Kan ha att göra med att Martin Ekman är Stockholms och jag Göteborgsbaserad.

Singer/songwriter är så jävla brett att man inte vet vad att förvänta sig, men jag brukar nog oftast tänka lugn, gitarrbaserad popmusik. Typ Simon & Garfunkel. Det stämmer rätt bra in här. Själsfrände är en av låtarna som roterat på radio. En rätt lugn, gitarrbaserad poplåt, check. Men här finns också en vemodig trumpet och finstämda körer i refrängen. De flesta låtarna innehåller små musikaliska utsmyckningar, subtila men ändå viktiga för helheten. Körsång är också en viktig beståndsdel. Vad som också går igen är Martin Ekmans något anonyma röst. Emellanåt tycker jag mig att den påminner om Jocke Bergs (som i Feg), fast de svenska texterna är raka och helt befriade från förvirrande omskrivningar och pretentioner. I nästa stund tänker jag på Martin Stenmarck eller annan mjäkig artist som gör ett försök att passa in i någon form av indiekostymen.

Lite inspiration av Peter LeMarc och mycket av Lars Winnerbäck kan också skönjas. Ja, det är väldigt svenskt. Precis som jag inleds med ett fint pianoplink och avslutas med en tjusig visselmelodi. Däremellan är det också klart trevligt, kanske den svenska låt på skivan som jag gillar mest. Texten till titelspåret är underhållande och bör lyssnas på i alla fall en gång, men tyvärr är den trallande refrängen rätt hemsk. Många av mina värsta Winterdäck-paralleller tycks förverkligas på den här skivan tyvärr. Plattan avslutas med tre engelskspråkiga låtar som tydligen gått mycket bra i USA. Dem gillar jag mer, kanske för att mycket av nämnda referenser försvinner med språkbytet. Särskilt San Francisci says hello är riktigt bra.

Nja, verkligen nja. Helt klart lyssningsbar musik som verkligen inte kräver någon ansträngning. Martin Ekman är dock anonym och jag känner att jag aldrig får veta vem han egentligen är, så som i fallet med många bra singer/songwriters. Heller bjuder han inte på några fantastiska berättelser, som jag också förknippar genren med. Men precis när den här recensenten rotar bland redskapen för att hitta sågen, händer något. Han börjar överväga och slås av att det här faktiskt skulle fungera väldigt bra när han är deppig och ringaktar sig själv som mest. Första tanken var, ja lättillgänglig radiomusik. Vid andra genomlyssningen är "Martin & himmelen" fortfarande lite nja, men absolut något att plocka fram och ömka sig själv till. Sådant uppskattar recensenten.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner