Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Somber

Uppmärk- samheten på hemmaplan har så här långt varit ganska blygsam för Göteborgs Somber. I Sydamerika är det däremot annat ljud i skällan. Nyss hemkomna från en två och en halv månad lång turné genom sju länder berättar gitarristen Carl Fritzell om skadade roddare, väldigt hängivna fans och att spela tills man spyr.

– Som band får man inte missa en sådan här chans, så är det bara. Den kontinenten är helt underbar att spela i, förklarar Sombers gitarrist Carl Fritzell med vad som bäst beskrivs som dämpad eufori i rösten.
Metalorkestern, som väl i ärlighetens namn inte kan tillskrivas mer än blygsamma framgångar här på hemmaplan, är sedan en vecka tillbaka på svensk mark när vi talas vid och gitarristen håller som bäst på att smälta intrycken av ”The Black Machine, South American Tour” som tog bandet genom Venezuela, Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Argentina och Uruguay.
– Vi blev kort och gott erbjudna att åka iväg. Vårat skivbolag blev kontaktade av ett produktionsbolag som mer eller mindre sa att vi gillar musiken och ni spelas på radio här nere så vi vill väldigt gärna ha hit er, berättar Fritzell upprymt.
Är det tufft att göra sig en karriär hemmavid kan man lika gärna lyfta blicken och ge sig iväg till marknader där förutsättningarna är mer gynnsamma. Där det går femton aggressiva metalband på dussinet här hemma tycks det vara lite lättare att slå sig fram i Sydamerika.
– De har en väldig förkärlek till den svenska hårdrocken där nere, tidigare hade vi ju inte spelat där någonting, men efter sista giget började det talas om när vi ska komma tillbaka. Vi är bra mycket större där än vad vi är i Sverige och Europa.

Inget syre i luften
Att åka till en helt annan världsdel och framföra sin musik innebär så klart ett möte med en helt annan kultur och enorma skillnader. I alla fall om man är ett band på Sombers nivå och inte några världsstjärnor som kan gömma sig bakom tonade bussrutor och slippa titta när det inte passar. Att allt ser helt annorlunda ut jämfört med hur det är hemma är ett understatement.
– Den låga standarden och det förfall som var på många ställen var jag lite förvånad över. Visst, jag visste att det var fattiga länder, men inte så fattiga, reflekterar gitarristen allvarligt.
– Men sen vänjer man sig vid det. Man kan inte gå omkring och ha sympati hela tiden även om man i grund och botten tycker att det är jättetragiskt. När man har sett sådana miljöer konstant i tre veckor så blir det vardag av det.
En annan viktig kulturskillnad som Somber och dess medlemmar – förutom Carl även sångaren Pontus Dahlström, basisten Björn Rehnqvist, trummisen John Bresäter och gitarristen Andreas Henriksson – omedelbart fick stifta bekantskap med var befolkningens mentalitet och inställning till tidsbegreppet.
– De har ju den sydamerikanska mentaliteten, de är inte så organiserade där nere, skrockar mitt intervjuoffer. Det här med kontrakt och sådant är väldigt främmande för dem och i ärlighetens namn så är de ganska ineffektiva och röriga. Till och med när man jobbar med större och erfarna arrangörer tänker man att ”det här finns ju bara inte”. De håller aldrig tider och man har aldrig någon aning om när man ska giga. Man frågar och de säger en tid, men efter ett tag lär man sig att den aldrig stämmer...men det var väl ganska universellt för hela kontinenten att oavsett vilket land vi spelade i var det så, efter ett tag har man inget annat val än att vänja sig vid det.
En tredje viktig poäng att peka på är naturligtvis klimatet, det är givetvis ingen barnlek att gå upp och göra ett fysiskt krävande gig i ett klimat som inte är i närheten av detsamma som det vi har hemma i Sverige. Min fråga – hur pallar man så länge i sådan värme med långt hår? - visar sig dock vara en aning felformulerad.
– Det har faktiskt inte varit så varmt, börjar Carl Fritzell. I Venezuela och Colombia var det jävligt varmt och vi hade väl inget val, det var bara att köra på ungefär. Men större delen av turnén har vi ju varit uppe i Anderna på mellan tre och fyratusen meters höjd där temperaturen ligger mellan femton och tjugo grader. Det enda som är förbannat jobbigt där är att det inte finns något syre i luften. Att gå upp och göra en spelning på det är något av det värsta jag någonsin gjort faktiskt.
Hur tacklar man det då? Headbangar mindre?
– Nej det kan man ju inte göra, folk hade ju betalat för att se oss så det var bara köra fullt ut, men efteråt fick man lägga sig och spy.

En egotripp utan dess like
Folket på spelningarna var det ja. Carl pratar i lyriska ordalag om de fans som slöt upp längs med vägen på den närmare två och en halv månad långa Sydamerikasvängen.
– Mottagandet var helt sinnessjukt, det finns inget annat ord som beskriver det bättre, spinner han. Det är klart att man har mött fans här i Sverige som verkligen är hängivna, men här kom de fram och nästan började gråta bara de fick skaka hand med oss, det är man inte riktigt van vid.
Turnéns upplägg med spelningar på fler ställen än bara i de mest givna storstäderna bidrog säkerligen också till publikens varma mottagande.
– Vi spelade i många stora städer, men vad vi också gjorde var att vi spelade i småstäder. Många av de städerna vi spelade i hade aldrig haft ett internationellt band på besök. Det var bara lokala band som hade spelat där tidigare så det var jättestort för dem att få dit ett svenskt hårdrocksband. De var vana vid att åka i flera timmar och ta sig till huvudstäderna för att se en spelning.
Likaså har scenerna Somber fått bestiga skiljt sig väldeliga åt.
– Vi har spelat på allt från jättesmå barer till stora festivalscener inför 5000 personer. Det är klart att man inte ska sticka under stolen med att det är skitkul att spela riktigt maffiga, stora spelningar inför massa folk. Jag menar det är en egotripp som inte är utav denna värld, men att spela lite mindre gig inför kanske 300 personer har sin charm det med. Har du en mindre lokal kan det bli en helt annan energi. Vissa ställen har ju varit så små att det knappt funnits 300 hårdrockare i stan.
Oavsett storlek har Carl Fritzell inget annat än positiva ord att säga om den publik som slutit upp för att få sig en väl avvägd dos skandinavisk metal med tydlig thrash-vibb.
– Vi har fått ett helt fantastisk mottagande och mött skönt folk. De går verkligen in för hårdrock på ett helt annat sätt. De har en väldig passion för hela musikgenren och många av de här ställena är ju tredje världen så hårdrock är ju det enda de har.
Men som på alla andra ställen i världen var inte alla lika vänligt inställda till gästerna.
– Fansen var helt otroliga, hur trevliga som helst. De visade gigantisk gästfrihet och allt sådant där, men resten av befolkningen var inte så mycket trevligare än någon annan, jag tyckte de var ganska otrevliga. När vi åkte genom Bolivia blev vi faktiskt varnade en gång för att det existerade en viss form av rasism mot vita människor. Att man inte var så jätteförtjust i dem.

Somber- bootlegs
Att turnén varit viktig för Somber som band råder det ingen som helst tvekan om och gitarristen konstaterar att de nu vill bygga vidare på den grund som de lagt.
– Jag tror att turnén betyder väldigt mycket, det är klart att det finns svenska band som åker dit ner och turnerar, men det är inte jättevanligt och att göra en så här lång turné och få uppleva en så annorlunda kultur har byggt en enorm erfarenhet. Sen får vi se om vi kan växa ur det här och se om vi kan bli större i Sverige, det vet jag faktiskt inte. Men så länge de där nere tycker om oss och låter oss komma tillbaka betyder det väldigt mycket för oss.
Men den här rundan handlade naturligtvis inte bara om karriärstrategier. De göteborgska gubbarna har gjort sig ett och annat minne för livet också.
– I Venezuela hittade vi till och med en kille som hade tryckt upp Somber bootleg t-shirts vilket vi tyckte var hysteriskt roligt, berättar Carl eldigt.
Och kring gigen gick det också hett till.
– Folket visade verkligen sin hängivenhet. Det var en kille som hade sålt sin gura för att kunna komma och kolla på oss när vi lirade i Lima i Peru. Vad säger man till en sådan kille? Man blev helt tagen av hur hängiven han var.
– När vi var i Arequipa, också det i Peru, hade vår roddare en kväll när han var lite på lyset och var nere i publikhavet och röjde runt. Då fick han en flaska i skallen och var tvungen att bli tagen därifrån medan vi stod på scen. Efteråt fick vi åka runt i taxi till olika sjukhus i stan och fråga om de hade någon svensk med skallskador. Hur det gick? Vi hittade honom tillslut, det blev tre stygn i huvudet och sen mådde han bra.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2009-11-30
Foto: Robin Berntsson
Hemsida: myspace.com/somber

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


oVxVo, 2009-11-30 20:36:18 (190.42.68.49)

utmärkt i Arequipa ... Jag hoppas kunna återvända ... \m/

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner