Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Highball Shooters
S/t (ep), 2008
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Johan Norström
Publicerad: 2008-10-05
Hemsida: www.highballshooters.com

Highball Shooters svänger. Bandet svänger fantastiskt mycket. Fattar ni? Nu när jag fått det ur mig, ska jag vidare försöka undvika att belysa Highball Shooters infernaliska sväng i den här recensionen.

Musikaliskt rör det sig om en blandning av hårdrock och funk, kryddat med en smula soul, stekt i en stekpanna från 70-talet. Denna namnlösa EP som bandet släppt är väldigt dynamisk, lyssnaren bjuds på såväl halvtempo som heltempo och fulltempo som nyktertempo. Det som håller ihop skivan är just det jag belyste i det första stycket, vilket inte tycks avta oavsett tempo (se där, så länge kunde jag hålla mig…). Ljudmässigt är det ett luftigt, men fylligt verk – precis som sig bör. Det saknas bara lite vinylsprakande för att göra upplevelsen komplett.

Det första som slår mig är Björn ”Speed” Strids (Soilwork, Disharmonia Mundi, Terror 2000 etc) otroliga sångprestation. Givetvis visste jag sedan tidigare att han är en långt mer än kompetent sångare, men vilken bredd karln visar upp! Tillsammans med Alexander Ljunggrens stämband (som bara måste vara av sammet, annat finns inte) uppstår en fusion som inte går av för hackor. De är helt enkelt perfekta för varandra.

Vidare vet jag inte om det är Ljunggren eller Christoffer Asplund som står för bandets gitarrsolon. Dessa är ypperligt smakfulla och stiliga, utan att för den sakens skull gå över gränsen till instrumentonani. Rytmsektionen, bestående av batteristen Peter Gustafsson och basisten Jonas Westergren, är så synkade att man skulle kunna tro att de föddes som siamesiska tvillingar. Emellertid så är det, efter X antal lyssningar, Richard Larsson som imponerar mest på mig. Jag tänker mig att han, likt Garth Hudson från The Band, sitter i ett fort av orglar, rhodes och allehanda olika keyboards och i stort sett låter låtarna spelas av sig själva. Lyssna bara 2.20 in i Loosely Tight och försök säga emot mig.

Ni kanske börjar förstå att jag gillar det här. Att det här är The Shit. Det är ett riktigt antagande, faktum är att det enda som egentligen hindrar mig från att ge verket en femma i betyg är att jag blir förbannad varenda gång EPn tar slut. Ge. Mig. Mer. Sa jag förresten att det svänger?

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner