Recension - Skiva
Av bandnamnet och omslaget till
Giant Wides hittills egenproducerade platta, går mina första tankar till
Giant Sand. Jag älskar Howe Gelb och Giant Sands grusiga Arizonarock, faktiskt bättre än det rosade
Calexico, som trummisen John Convertino och Joey Burns senare blev en del av. Hursomhelst sträcker sig inte likheterna mellan de båda giganterna mycket längre än namnet. Det är inte riktigt sand här, men fortfarande ganska långt från asfalt.
Sextetten från Göteborg och Borås har åstadkommit ett eget sound, och det hela är en ganska lyckad mix av bland annat flera inslag från den amerikanska alt-country scenen. Här finns element från Washingtons
Modest Mouse till North Carolinas
Whiskeytown, och däremellan beståndsdelar från Chicagos
Wilco. Men Giant Wide klänger sig inte fast vid något, utan verkar snarast se sin egen stig ta form medan de själva går på den. När det drar som mest åt countryhållet övergår det lätt till det (brit-) popiga inslag som är den andra stora beståndsdelen ljudbilden består av.
Att nämna band som ovan känns i sammanhanget inte som ett långskott. Även om Giant Wide ännu inte är där, kan de mycket väl nå dit.
Jag ser fram emot att höra mer – gärna live, och ett skivkontrakt för Giant Wide hade gjort gott. Mastra skivan ordentligt, och fila lite på produktionen. Inte för att det är låg kvalitet nu – men en del nivåer, framförallt sången fluktuerar en del på skivan. Men det där är kuriosa. Lo fi-produktionen bidrar faktiskt också på sina ställen till att göra skivan till vad den är. Sista låten,
Worried Man, är ett bra exempel på det.
På sin hemsida listar de pedal steels bland sina influenser, och en pedal steel fetischist som jag kan inte låta bli att undra varför det inte finns någon med på skivan? Stor sanning ligger i vad Daniel Lanois säger på senaste plattan,
Here Is What Is, när han snackar om sin pedal steel som en ”kyrka i en resväska" som för honom till "en helig plats”.

Kommentera
Lena Olsson, 2008-06-16 11:24:45 (81.227.103.15)
Hej
Jag såg bandet live för ett tag sedan och det må jag säga att om Neil young spelade live med Tom petty så skulle det låta något åt det här hållet.
Helt och hållet som en explotion i skyn