Recension - Skiva
Jag är inte mycket för sångare som anstränger sig för att låta depressiva
eller svåra på något sätt. Det lyser alltid igenom hur de jobbar för att
applicera en roll på sin sångkaraktär. Det ska mycket till för att det ska
funka, i de flesta fallen blir det bara pretentiöst. Ren och skär känsla
är något oerhört vackert, sökt sorgsenhet mest ansträngande.
Med det sagt blir ni inte det minsta förvånade när jag sätter på
pränt att Emil Persson är
Jeremihas svagaste
punkt. Visst står gruppen för nedstämd synthpop där melankoli och rörande
melodier är de viktigaste ingredienserna. Det hade låtit konstigt om
Persson strävat efter en annan sånginsats än den han gör, men det hörs
alldeles för tydligt att han spelar. Den låtsade nedstämdheten blir för
utstuderad och gör att Jeremiha riskerar att gå över huvudet på många
lyssnare. Risken är överhängande att de bara blir betraktade som ett par
låtsasdepressiva posörer efter detta sitt andra album.
Efter denna avhyvling blir ni förstås förvånade när jag framhåller
att Jeremiha är som allra bäst i sina lugna bitar. Det är ju i sådana
pretentioner brukar bli som allra tydligast, och så är det till viss del
här också, men det fungerar verkligen. Där de riktiga upptemponumren blir
lite ansträngande är balladerna riktiga pärlor. Både
Through the corridors och
You didn’t get what you deserved är hänförande
och Perssons sång är snarare känslosam än uppblåst.
I de starkaste stunderna är Jeremiha riktigt bra. När de stort
producerade melodierna kryper under skinnet är det svårt att värja sig mot
den sorgsna kraften. Det gör att jag känner mig väldigt kluven inför den
här orkestern. Ena stunden pretentiösa pajsare, andra riktiga
melodimonster. Jag tror bestämt att ni får avgöra själva…

Relaterat
Joyzineåret: hallelujah
Jeremiha
Kommentera
Inga kommentarer