Recension - Skiva
Det är så stereotypt att det är ett gäng brassar som utgör
Eminence. Naturligtvis hade det varit betydligt mer uppfriskande om det stått ett par finniga svennar eller försupna finnar och poserat på bandbilderna. Men nej, musikanternas ursprung avslöjas vid första anslaget och inga överraskningar är att vänta.
Gruppen har uppenbarligen existerat sedan 1995. Mest som en lokal angelägenhet hemma i Brasilien antar jag. Att de nu lyckats leta sig ut på de europeiska scenerna visar dock att de håller hög klass. De må låta stereotypt sydamerikanska med sin tribalmetal och machosaftiga fläskproduktion, men bra låtar det har de.
Och helt ärligt handlar ”The God of all mistakes” inte enbart om metal i
Sepultura och
Soulflys kölvatten. Även om jag förmodligen skulle ha blivit förd bakom ljuset om någon klistrat någon av dessas etiketter på skivan. Eminence har också plockat upp en och annan pusselbit från den amerikanska scenen. Den maniskt skällande sång som Dez Fafara (
Devildriver) gjort till sin dyker upp på flera ställen och faktum är att snubbens band och de här brassarna har en hel del gemensamt även musikaliskt.
Några försök till riktiga refränger förstår jag mig inte på. Nog för att Eminence är förutsägbara, men det är som aggressiva angripare de gör sig bäst. Melodiska prylar kan andra ägna sig åt, brassarna ska bara vara macho och lira energiskt. I avslutande
Enemy Inside lyckas de dock med att fräsigt frontalkrocka
Korn och
Slipknot i varsin brasiliansk skrotbil. Tjusigt värre!

Kommentera
Inga kommentarer