Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Idiot Pilot
Wolves, 2007
Skivbolag: Reprise Records
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-02-22
Hemsida: www.idiotpilot.com

Hårda människor har alltid något mjukt inuti sig. Om du ser ända in till vävnaden, ända in till hjärtat, kommer du att hitta något som är så skört att det krackelerar så fort du försöker omfamna det; ett påstående utan undantag. Du kommer väl ihåg när du gick genom korridoren på högstadiet och mobben med hockeykillar skrek ord som skulle kännas nedvärderande, men istället gick du därifrån med ett leende på läpparna, skakandes på huvudet. Även hockeykillarna hade något mjukt och trasigt inuti sig, jag lovar. De kunde också gråta till Titanic trots att de fick ligga redan då. De kunde till och med krama mamma innan de gick till skolan bara för att det var mysigt. Idiot Pilot är precis som hockeykillarna var på gymnasiet; hårda men ändå mjuka. Tuffa men samtidigt mesiga.

Michael Harris och Daniel Anderson är idiotpiloterna som träffades när de var 12 och sedan dess har gjort musik tillsammans med varierande resultat. De släppte själva det primitiva debutalbumet ”Strange We Should Meet Here” som återutgavs 2005 på Reprise Records.

Inför inspelandet av “Wolves” anlitades Ross Robinson från At The Drive-In och Mark Hoppus från Blink 182 som producenter. Tillsammans skapade de den eklektiska hybrid som ”Wolves” är, på gott och ont. Det är just hybriden som gör att jag inte riktigt vet hur jag ska betygsätta Idiot Pilot. Ena stunden är det electronica, nästa skatepunk för att därefter lyftas fram till en tjock refräng värdig R.E.M. eller Coldplay (se det inte som något positivt, det sistnämnda). Post-hardcore står det i biografin och nog kan det vara så; avgrundsskrik som är grundläggande i all hardcore möter Andersons programmerade ljud som möter frenetiskt bankande trummor från Dillinger Escape Plans Chris Pennie.

I Cruel World Enterprise våldtar The Radio Dept. Radiohead och i nästföljande Red Museum beblandas även Slagsmålsklubbens och The Blood Brothers kroppsvätskor. Ni hör ju själva hur mycket Idiot Pilot vill göra något nytt, och till viss del lyckas de i sin intention.

Jag har nämnt det förut och jag säger det igen; jag är oerhört svag för bombastiska avslutande låtar med en monoton slinga som upprepas i all oändlighet på ett lager av växande trummor och, säg, stråkar. Det är egenskaper som alla stämmer in på malande Recurring Dream. Magiskt.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner