Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Coph Nia
The dark illuminati, 2007
Skivbolag: Cold Meat
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-08-28
Hemsida: www.cophnia.com

“This is an epic saga of eight illuminating pieces trying to penetrate the core of the Darkest Light. […] So what is it? The Dark Illuminati – The Dark Enlightened… A global elite attempting to enforce a world government? An organization controlling world affairs? The New World Order? Or a Secret Few, merely seeking to preserve the Dark Light?...”

Det var många frågor på en och samma gång. Men den egentliga frågan är väl om det ens finns några svar? När jag stiftade bekantskap med Coph Nia, och tillika mörkrets mästare Aldenon, för två år sedan var jag lite av en noisenovis. Jag visste inte så mycket om genren, ännu mindre om dem som fanns inom den. Idag kan jag lite mer och således är min ribba satt lite högre.

”That Which Remains” hette den skiva med Coph Nia som bokstavligen skrämde skiten ur mig för två år sedan. Det har hänt lite sedan dess. Det verkar rent av som om Aldenon och hans vänner har gått och blivit lite glada? Nu var det kanske lite av en överdrift, men det finns något på ”The Dark Illuminati” som andas hopp och … ljus. Borta är den allra mörkaste och mest sinnesberövande stämning som fanns på ”That Which Remains”.

Vilket också är lite synd. Förra plattan var inte bara något som förvred medvetandet, det var också en platta som var ruskigt genomarbetad. Jag uppskattar alltid ett gott hantverk. ”The Dark Illuminati” känns mer enkel. Nästan fattig. Aldenons ödesmättade och mässande röst är kvar, men den här gången finns det betydligt fler sångelement. Karin My Andersson står för det kvinnliga, nästan mytiska, Aldenon själv försöker även han hitta någon form av sångröst. Men jag vet inte, jag ställer mig tveksam.

Det känns för lätt. Det går att skaka av sig alldeles för snabbt. Det är inte så jag vill ha min noise. Att sedan blanda in covers i form av bland annat The Rolling Stones Sympathy for the Devil vet jag inte heller om det är något lyckodrag. Jag hade kunnat köpa det om det hade blivit en riktig mörk och förvriden noiseversion av det hela, nu känns det bara platt och återigen enkelt. Religion är väl den enda låten som är i närheten av en Aldenon i högform. Men i övrigt, jag är ledsen mäster Aldenon, jag hade helt enkelt förväntat mig mer.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Coph Nia (2000-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner