Joyzine

[stäng]

Krönika

Allting nu - Ingenting sen

Gnugga in det då, gör det bara, högstadiemobbning har ju alltid varit tufft och roligt. Tryck ner halva mig i toaletten, dra upp mig precis innan luften tar slut, skrik ”indien är död!” och tryck ner mig igen, gör det då, dumma, dumma översittare. Vilka är ni att sitta där och bestämma vad som är indie, vad som lever och vad som har sett ljuset på andra sidan? Det var sista Emmabodafestivalen, ”Efter det här är indien död” sa festivalledningen där de satt och myste på en tron i himlen med Jesus på sin högra sida. Hej hybris, här tar vi oss själva på hysteriskt stort allvar förstår jag!

Okej, det kanske var lite väl dramatiskt. Men jag är inte beredd att släppa greppet om indiepopens, helt klart försvagade men ännu inte livlösa, hand för att några hippies som haft festival i 20 år säger att indiepopen är redo att begravas. Det finns fortfarande band som själva behåller rättigheterna till sin musik, och det finns fortfarande skivbolag som låter dem göra det. Alltså finns det fortfarande indie. Problemet ligger väl i att begreppet indie har använts fel och för mycket, blivit helt ut- och sönderslitet.

Om ett band som kallas för indie helt plötsligt dyker upp i en bilreklam så var det visst inte helt rätt att kalla dem för indie. Men de kanske inte måste vändas ryggen för det. Det finns något vackert och romantiskt över ambitioner och drömmar om att ha musiken i centrum, men bra musik är fortfarande bra musik, även om den används för att locka tittare till friidrottsgalan. Summan av det: Det är synd att så många artister inte har kontroll över sin egen musik. Indiepopen har feber och behöver baddas på pannan.

Summan av Emmabodafestivalen 2007 är, om man väljer att komma ihåg det trevliga, och det är ju trevligare, att det var trevligt. Några höjdpunkter var Monster Bobbys söta frukostpop vid lunchtid, Utah Rangers radhusblipblop och Familjens spelning som byggdes upp stegvis och till slut var ett stort dansparty i ”Ivanhoe & Rebecca”. Allra högsta höjdpunkten kan ha varit när A Hawk And a Hacksaw tog problemet med för kort speltid i egna händer och fortsatte konserten framför scenen, tätt omslutna och vaktade av publiken, som buade åt vakternas hyschande och jublade åt dragspel och fiol. Mycket skulle kunna skrivas, och mycket sades, om Anttilas spelning som bland annat innefattade nakendans och ögonbindlar, poser och piska och ”finns det några olydiga fruntimmer här framme på gräset?”. Jag antar att han fick syn på något olydigt fruntimmer, för helt plötsligt var han inte på scenen längre och det sista man såg av honom var en ridstövel i vädret innan han försvann ner i ett hav av flickor. Många fina stunder var det. Men om man ser till att Emmabodafestivalen har funnits i 20 år och tittar på vilka band som spelat tidigare så var årets festival inte mycket att hänga i julgranen, tyvärr. Dinosaur Jr? Vilket skämt i jämförelse. Ledningen kallar det för att sluta på topp, jag skulle snarare välja ett ord i stil med ”antiklimax”.

Det pratas om vad som ska ersätta festivalen. Det talas om hippiefester och 3000 LANare ute i skogen. Vem vet, nästa år kanske skogen kryllar av Harry Potter-lajvare. Något blir det säkert, det måste det bli. Förstår inte Vinterbadarna att de lämnar ett stort, svart, skrämmande hål mitt i sommaren?