Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

My Dying Bride
A line of deathless kings, 2006
Skivbolag: Peaceville
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-10-31
Hemsida: www.mydyingbride.org

Jag har mött My Dying Bride i livesituation en gång, på Arvikafestivalen 2004. Det var en riktigt seg tillställning. Sångaren Aaron Stainthorpe gnällde självömkande och gned sig konstant i ansiktet som någon form av gestaltande av sin misär. Medan jag vände den erbarmligt tråkiga spelningen ryggen och lämnade tältet stod rader av manodepressiva kids kvar längst fram, trånande efter doomgiganterna vars depression de ville dela. Slutsatsen är glasklar: för att kunna uppskatta My Dying Bride live kärvs det att man kan varenda ton, text, känsla, ja rent av fis gruppen levererat in i minsta detalj.

På skiva är det en helt annan sak. I lugn och ro, med en kopp rykande te och höstregnet piskande mot rutorna är det lättare att sätta sig in i gruppens nyanserade doom. Även på det nionde albumet ”A line of deathless kings” handlar det om djupt olycklig och komplex hårdrock som allt som oftast släpar sig fram i ett makligt tempo. My Dying Bride har sin formel och ändrar ogärna på den.

Stainthorpes sång som live gärna blir ett enahanda gnällande får här större utrymme att glänsa. Att det är en duktig sångare är det inget snack om. Hans dysterkviströst sätter stämningen för hela bandets musik och är lika delar vacker som skrämmande ledsam. Vare sig han sjunger till en tungt pulserande metalbakgrund eller små popiga slingor låter han känslosam och rakt igenom ärlig. Utan en så pass helgjuten sånginsats hade den här mastiga biten musik fått svårt att engagera genom nio mastodont-dängor. Sen får man tycka vad man vill om de självömkande inslagen.

I längden är ”A line of deathless kings” dock, Stainthorpes insats till trots, lite väl mastig, tung att tugga i sig. Men här finns hits. Inledande To remain tombless är så väl tufft arrangerad som överväldigande vacker och, jag får väl de där nedstämda fansen som rödgråtna hängde över kravallstaketet i Arvika efter mig om jag skriver det, men One of beautys daughters påminner bitvis om en långsammare version av No Home från Coal Chambers ”Chamber Music”. Det låter knäppt, men jag gillar det.

My Dying Brides mörker är vackert i små doser, men över sextioen minuter maler det ner sin lyssnare. Då kvittar det att ”A line of deathless kings” är vansinnigt snyggt arrangerad. Än har hösten inte blivit så tung, mörk och dyster att jag för alltid vill gräva ner mig tillsammans med britterna.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Metaltown 2009
My Dying Bride (2009-06-27)
My Dying Bride (2009-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner