Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Håkan Ludvigson
Soulroom, 2012
Skivbolag: Substream
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2012-09-17
Hemsida: hakanludvigson.substream.se

Sist med det senaste. Det är rubriken på den här texten, en text om en skiva som släpptes för ganska snart ett år sedan – den 26 september 2011. Anledningen till dröjsmålet är att det är den brittiska, inte ursprungliga, utgåvan som nu hamnat i min lägenhet. Den svenske dj:n och producenten Håkan Ludvigson har gjort sig ett namn utomlands och chansen är otvivelaktigt större att dagens 20-åringar vet vem han är än att undertecknad gör det. Han har nämligen spelats av en hyfsat populär konstellation som kallar sig för Swedish House Mafia.

Det är alltjämt elektronisk musik som ”Soulroom” handlar om. Men det är långt ifrån de fläskiga låtarna som byggs upp till ”refränger” som inte någon människa kan särskilja. Det är mer minimalistiskt och suggestivt, genomgående djup (stor skillnad gentemot tung) bas och en ängslan för att inte ha utforskat tillräckligt mycket av musiken. Som det oftare lät före det att de allra största arenorna skulle erövras.

Goodbye för mig tillbaka till Berghain i Berlin och fungerar som flera av spåren utmärkt på ett dansgolv utan de värsta Summerburst-tendenserna. Nothing ever ends torde vid det här laget vara hyfsat bekant då den gått varm på många dansgolv det senaste året. Mycket av kvaliteten ligger i detaljerna och i det väsentliga att inte vara rädd för att använda RÖSTEN. Något alltför många samplade refränger borde ha bevisat vid det här laget. Att rösten sedan emellanåt drar åt Röyksopp och i avslutande Beautitude åt The Knife har jag absolut ingenting emot.

”Soulroom” är drygt 71 minuter lång och variationsrik till den grad att den blir spretig. Något jag förvisso kan uppskatta, men inte i det här fallet. Ibland musik som du kan läsa en tidning till, ibland musik till för svettiga kroppar som gnider sig mot varandra. Vilken väg Håkan Ludvigson vill att hans musik ska ta och vem som skulle svälja skivan i sin helhet är oklart. I de delar tankarna far till en 24-timmars dansklubb i Berlin stämmer det för mig. Det är i vilket fall inte det sista vi kommer att få höra från den här artisten och det är bara positivt.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner