Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Full Of Keys
Traces of a Human, 2012
Skivbolag: Qi Music
Av: Thomas Jonsson
Publicerad: 2012-02-10
Hemsida: www.fullofkeys.com

Hur jag än vrider och vänder på saken så har jag svårt att hitta någon naturlig ingångspunkt till Full Of Keys debutalbum "Traces of a Human". Anni Bernhards soloprojekt borde kunna tilltala mig, hon är en självständig och innovativ musiker med en medveten känsla för både sin stil och sitt sound. Att hon dessutom turnerar flitigt är även det ett faktum som ger henne stora plus i min bok, ändå kan jag inte bortse från att jag tycker att musiken är ganska ansträngande.

Det ska sägas direkt att hon gör det inte lätt för sig. Skivan inleds med en såsig spoken wordhistoria och omslaget med en gravid, men tom, mage i genomskärning är i bästa fall bara väldigt tråkigt. Att hon dessutom i en omtalad musikvideo äter mask gör det kanske också svårt att vinna över en gammal djurrättssupporter som jag.

Med det sagt, Bernhard är verkligen ingen dålig sångerska, tvärtom. Hennes omfångsrika röst lägger sig vant på toppen av tunga industribeats på ett sätt som inte är helt olikt den ljudvärld som Björk stundtals befinner sig i. Musiken är gotisk ut i fingerspetsarna, vi pratar låtar där döden sällan är längre bort än en liesving. Det är explosivt och välkomponerat och skivans produktion är lika slick och säker som den musikvideo jag nämnde förut.

Något paradoxalt är det just detta, skivans mest hantverksskickliga inslag, som gör att jag värjer mig mest emot Full Of Keys. Jag är övertygad om att musiken på alla sätt egentligen är lika ärligt och själfullt hopsatt som av vilken favoritartist som helst, men det känns substanslöst, även om ytan är välpolerad. Jag hade hoppats att själva låtskrivandet hade burit större eko av den experimentlusta som i övrigt omger Full of Keys.

Uppmärksamheten kring de tidigare släppta singlarna från albumet vittnar om stor potential att nå ut på bred front men Anni Bernhards musik lämnar mig tyvärr utanför. Själv lyssnar jag istället hellre på till exempel Christine Owman och Dear Euphoria, två praktexempel på svenska kollegor som kombinerar avig experimentlusta med nattsvart popestetik och yviga melodier utan att falla ner i storvulenhetens vacuum.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner