Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Red Rooster
Walk, 2009
Skivbolag: Wondermore
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2010-01-06
Hemsida: www.redroostermusic.com

New York-bandet Red Rooster är en konstellation bestående av ett helt gäng musiker. Livekonserter kan se lite olika ut, med endast ett par eller ett fåtal medlemmar, till närmast ett helt big band. På ”Walk”, som är deras andra skiva, medverkar över femton man på allt från banjo till franskt horn.

Ett band som säger sig blanda traditionell country, bluegrass och blues med modernare musik som elektronika och hip hop, låter något tveksamt, men jag blir ändå sugen på att se hur det kan låta. Vid en första genomlyssning tyckte jag snabbt att det lät riktigt dåligt. Det var segt och slött med konstiga samplingar och klyschiga texter. Men så är det som det är med plattor ibland. Nästa lyssning kan få ett helt annat resultat.

Andra lyssningen låter det bättre och mycket intressantare.

Första låten, Bluebird, är en bluesig låt med catchy melodi. Det är lätt att hänga med och är det något som skulle bli en hit på skivan så är det detta nummer. När det halvvägs in i låten dyker upp en banjo, blir jag glad. Än mer så när en pedal steel lägger glidande godhet i nästa låt, Black Point Road, som låter likt den Nashville-nycountry som spelas på country-kanalerna i staterna. Flera låtar passar in på den beskrivningen. Ibland bättre, ibland sämre.

Chasing You, är en nedstrippad och lugn akustisk americana-låt, med fint dobro och fiolspel. Andrew Greens banjospel återfinns i princip i varje låt, det är ingen traditionell bluegrass picking, men fungerar ändå drivande fint på ett något nyskapande sätt.

Ljudbilden är fin och låter överlag putsad och väl genomtänkt, men hur väl jag än gillar det fina mandolinspelet, pedal steelen, det flummiga Mexiko-gunget och country-fm soundet, är det ändå en del jag ogillar. Många av låtarna har konstiga temposkiftningar och är ofta obekvämt långsamma. Dessutom har jag svårt för de elektroniska inslagen i låtarna. Samplingar och andra elektroljud är mer störande än något annat i ljudbilden. Texterna känns stundtals klyschiga, och hela låten California borde känts sliten redan på anteckningsblocket. Men så är det inte heller hela världen och jag kan leva med det, om det är bra.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är bra eller dåligt, mest kanske för att de befinner sig på bräckt vatten, någonstans mitt i mellan. Det enda som kan avgöra är fler lyssningar, vilket jag tycker de är värda – om jag bortser från den helt onödiga och extremt dåliga covern av Stings Every Breath You Take. Det suger, rent ut sagt.

Att erbjuda plattan online för en betala vad du vill-avgift, är förresten en schysst deal.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner