Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Foundation Hope
The faded reveries, 2006
Skivbolag: Cold Meat
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-03-13
Hemsida: tuchtunie.nl/foundation-hope

Det är tyst. Alldeles tyst. Du är inuti ditt skal. Där kan ingen nå dig. Sakta börjar en vind blåsa upp. Mer som en smekning än ett illavarslande omen. Någonstans i det mörka hör du någon kalla på dig, men du vågar inte öppna ögonen. Inte riktigt än. Vinden tilltar. Så gör även rösterna. De kallar på dig. Kom ut ur ditt skall. Din tid är här och nu. Förundrad öppnar du ögonen och ser först ingenting. Sedan ser du ljuset, även om du hör det först. Du tar ett par stapplande steg. Rösterna har tystnat. Du är alldeles ensam igen. Det börjar bli kallt, den smekande vinden har nu blivit främmande samtidigt som den försvinner sakta bort. Dimma börjar stiga upp ur marken. Då hör du rösterna igen. Bortom dimbanken. Ett ljussken. Du stapplar iväg mot ljuset. Du sträcker ut en darrande hand och förgås i samma ögonblick som ljuset blir en del av din kropp.

Det är så jag lyssnar på noiseplattan ”The Faded Reveries”. Beskrivningen ovan är tagen från de sinnesbilder som flyter fram i mitt medvetande när jag lyssnar på inledande Channeling Hope and Fear. För du lyssnar inte på noise, du –upplever- noise. Foundation Hope är inget undantag, här är det strikt upplevelsemateria som gäller. Men på ett betydligt mer tilltalande sätt än till exempel Coph Nia. Där den senare tar dig med på en resa in till själens allra mörkaste vrår har Foundation Hope ett helt motsatt ledmotiv. De må vara mörka färger det målas med, men mitt i all det mörka och kalla dyker det alltid tillslut upp ett ljus.

Oftast i form av en odefinierad manskör, placerad någonstans strax bortom medvetandet, men som ändå ger en vittnesbörd om att det någonstans faktiskt finns en räddning. Det är knappast en slump att Joeo Smaling, mannen bakom skapelsen, har tagit sig namnet Foundation Hope, för det är precis vad man skulle kunna kalla ”The Faded Reveries”. En grund för hoppet. Hela skivan genom leker Smaling med kontrastera mellan funnet och förlorat hopp, en lek som verkar få självaste tiden att sakta ner ibland.

Men som med alla noiseplattor är det svårt att sätta ett betyg, för jag vet egentligen inte vad det är jag ska sätta betyg på. Det är knappast så att jag kan betygsätta mina egna, skruvade, känslor? Eller kan jag det? Jag vet bara att ”The Faded Reveries” för mig att känna mig lugn och upprymd. Det räcker gott för mig.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner