Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Andrew Gorczyca
Reflections - An Act of Glass, 2009
Skivbolag: ProgRock Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-09-09
Hemsida: myspace.com/actofglass

Hur lång tid tar det egentligen att spela in en skiva efter det att låtarna är färdigskrivna? Två dagar, en vecka eller fyra år? Det sistnämnda gäller för den här skivan, som egentligen aldrig skulle ha släppts.

Andrew Dean Gorczyca, alltför tidigt avliden vid en ålder av fyrtio, hade som stora passion i livet musiken. ”Reflections – An Act of Glass” är en hyllning till honom och den musik han skrivit. Andrews bror Chris tog direkt efter bortgången initiativet till skivan, för att ge oss chansen att upptäcka det som vi kanske aldrig hade fått höra talas om annars. Andrew Gorczyca själv brydde sig nämligen aldrig om att ge ut något av det han komponerat, och längtade för den delen heller aldrig efter en publik. En självvald bakgrundsfigur som postumt får chansen i någon form av rampljus. En fin tanke, eller hur?

Totalt medverkar sju musiker eller vokalister på den här skivan, osäkert vilka som är med på respektive spår dock. Musiken ter sig först som enkel, lite progressiv pop. Gitarrbaserat, med trummor, bas och keyboard som komplement. Men musiken rymmer något mycket större och det känns som när jag lyssnade på rockoperan ”Tommy” av The Who för första gången. En känsla som är svårt att sätta ord på infinner sig redan i inledande The tall tale heart, en nätt sak på åtta minuter. Melodierna kan fungera som ett bland många exempel. Först enkla, men om man uteslutande fokuserar på dem växer något fram, med millimeterprecision mot det storslagna.

För mig som är en sucker för The Stone Roses (läs: deras första skiva) hittar jag något som passar mig alldeles perfekt i melodierna och slingorna. Som om nämnda band knarkat den här skivan och inte andra substanser i upptakten till debuten. Någon som inte delar de här högst personliga referenserna hittar garanterat helt andra beröringspunkter. Kännetecknande progressiv experimentlusta, hårdrocksinfluerade gitarrsolon kanske, eller varför inte arrangemang värdiga en symfoniorkester.

De åtta låtarna är bitvis avancerade och rymmer en stor detalj- och nyansrikedom. Lyssna bara på Lost in it all. Är det här inte fantastiskt så vet i alla fall inte jag vad som då är det. Hänförande. Produktionen av skivan är också riktigt snygg. Musikerna harmoniserar, samtidigt som inget instrument eller någon vokal insats hamnar i bakgrunden. Sången imponerar för den delen också. Jag läser innantill att det ska vara stora namn inom genren som bidrar på den här plattan. Spock’s Beard säger mig intet, men hursomhelst återfinns tre medlemmar från bandet på den här tributen.

Visst, med vetskapen om Andrew Gorczycas öde är det lätt att beröras lite extra. Musiken får liksom en extra dimension, av ensamhet, anonymitet och en på eget bevåg undanträngd längtan efter något mer. Fast jag ska bespara er mina kvasipsykologiska analyser, och istället uppmana er att ge den här skivan ett par genomlyssningar. Kom sedan och kräv mig på återbetald tid om ni är så pass besvikna, men då kommer ni mötas med en ansenlig skepticism. För det här är riktigt bra, och förhoppningsvis hade Andrew själv varit nöjd med resultatet. En annan stark förhoppning är att det finns mer material att återskapa. Jag väntar tålmodigt fyra år till.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner