Recension - Skiva
Det där med variation är uppenbarligen ingenting som
Bury Me Deep funderat något närmare på. Låtar, riff och arrangemang låter i det närmaste identiska låtar emellan på ”Nearly Down” (lyssna bara på likheterna mellan
Cobalt blue light och
Burn my soul och ni begriper precis vart jag vill komma) och gruppen verkar tycka att det är den naturligaste saken i världen att vika ut sig över 13 spår utan att omväxla sig det minsta.
Tur då att läget bandet fastnat i är ett angenämt sådant. De svarar för gitarrdriven och ganska melankolisk rockmusik som inte skäms för att flörta våldsamt med melodramatiska kajalgurus som
The Cure och
Sisters of Mercy. Det är mörkt, men aldrig tungt och melodierna tillåts stå i centrum på ett sätt som fler svärtade rockgäng med en och annan goth i sättningen borde våga ta efter.
De två melodierna nämnda ovan tillhör höjdpunkterna, men ”Nearly Down” som helhet är förhållandevis jämn (konstigt vore väl annars med tanke på min anmärkning om enformigheten). Kanske lite för jämn. Bristen på variation innebär också en brist på riktiga topplåtar och mot slutet riskerar plattan och gruppen att framstå som en aning jämngråa. Prylen är skickligt utförd och huvudsaklige gitarristen Leshi Love har ett handlag som skänker liv åt riffen och låtarna. Men det hade nog behövts en aning mer action.
Som det är nu bjuder Bury Me Deep på snyggt smygdeppig rockmusik (sentida
HIM kan se sig ordentligt besegrade), men ingenting som jag kommer att minnas om ett halvår. Så länge nämnda favoritlåtar inte hamnar i någon rörig playlist vill säga.

Kommentera
Inga kommentarer