Recension - Skiva
Det är trist med artister som inte verkar ha något genuint eller särskilt
bra alls att ge till musikscenen. Jag menar definitivt inte att man är
skräp och bör skämmas bara för att man kommit fram i rampljuset genom
någon halvdan dokusåpa eller att det alltid behöver vara fel att haka på
gamla hjältar som redan gjort grovjobbet. Men ibland får jag intrycket av
artister att de är i svängen för sakens skull snarare än att de drivs av
eld och passion. Att de vill ta något snarare än ge. Marcus Öhrn är ett
typiskt sådant exempel.
Snubben är uppenbart begåvad med en inte alls tokig sångröst, men
allt sedan han gjorde sig ett namn i Bert-spektaklet Fame Factory har det
funnits en fadd smak kring det han gjort. Att agera sångare i en
återförening av
Noice där de två viktigaste
bandmedlemmarna historiskt sett fått se sina tragiska levnadsöden ta sin
ända osade mer profit än musikalisk kärlek (något som senare rättsliga
efterspel fortsatt att spå på, men det är en annan historia) och känslan
är precis densamma när han nu försöker imponera med sitt eget rockband
5th Sonic Brigade.
Låtmaterialet förmedlar en vilja att passa in och tilltala så många
som möjligt snarare än eld och glöd. Ett ord som lismande passar
utomordentligt och ersätter effektivt passionen när man talar om den här
ensemblen. Rent musikaliskt låter det som om
Per
Gessle tappat hitfinessen och slagit sig samman med ett par tyska
80-talsrockare. Resten kan ni räkna ut själva.
Så som sagt, vissa artister verkar inte kunna göra saker utan att
det ligger en beräknande baktanke och skaver (något som givetvis förnekas
till det absurdas gräns). Det kan visst vara så att den baktanken saknas,
men när det låter som om den finns där är det ofrånkomligt ett
misslyckande.

Kommentera
Inga kommentarer