Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

David Sandström Overdrive

David Sandström älskar att skriva låtar, men är trots en enorm produktivitet inte alls särskilt nöjd med sina tidigare skivor. På ”Pigs Lose” har allt emellertid fallit på plats för David Sandström Overdrive, men då ger kompositören all cred till sina bandkamrater. Om detta, överdriven jantementalitet och 300-kronorsfrisyrer berättade musikanten när Joyzine pockade på uppmärksamheten.

– Jag blir på bra humör av att ha en dänga som jag går och nystar i. Jag kan stå i kön på ICA och bara nynna i huvudet och då är det som att det inte alls är tråkigt att stå där även om det är någon råjobbig typ längst fram som har fjortontusen kuponger eller har glömt koriandern och måste gå iväg och hämta den, det är som att jag bara är på bra humör ändå, förklarar David Sandström på sin varma norrländska sekunden efter att han berättat att han komponerar hela tiden och inte kan hålla sig borta från musiken och det konstnärliga uttryck den erbjuder.
– Det blir så när man inte gör något. Jag menar jag har ingen tjej och bor i ett hus mitt ute på landet en timma ifrån Umeå. Jag har en gitarr i varje rum och vad jag än gör så spelar jag gitarr samtidigt.

Överarrangerat och spattigt
Skapandet har tagit sig olika uttryck genom åren, mest känd är David Sandström förmodligen för sin tid som energisk trumslagare i Refused, och den här gången landade hans sånger på en tredje platta tillsammans med bandet Overdrive – ”Pigs Lose”. Aldrig tidigare har en platta med hans namn på omslaget låtit så genuin och som en så välarbetad helhet, men han frånsäger sig omedelbart allt ansvar när jag för det på tal.
– Jag styr väldigt lite i replokalen, jag har aldrig haft så liten makt där inne som jag har nu. Det är bra för jag har alltid överskattat min förmåga att arrangera. Det blir alltid så övertänkt och smart och snyggt när jag arrar. Jag gillar inte mina gamla skivor särskilt mycket för att de är så otroligt överarbetade. Känslan är kolla vilken smart musik jag gör, kolla vad duktig jag är…
– Under tiden i Refused var jag en väldigt obehaglig typ, jag var väldigt ostimulerad och svår. Jag var jobbig i replokalen och ville styra och ställa. Jag har väl kanske ett lite mer ironiskt förhållningssätt till mig själv idag. Jag kan roas av min mani att komma till uttryck och har till och med en knapp på min skjorta där det står ”jag behöver formulera mig”. På den tiden skulle jag visa världen att jag var ett geni och den där grejen och ibland är jag fortfarande precis samma snubbe som verkligen vill att hela världen ska fatta hur begåvad jag är, men så kan jag större delen av tiden mest bara gapskratta åt det för att det är jävligt töntigt.
– Många som jag pratar med säger att den där morfarskivan du gjorde eller någon annan gammal skiva är så bra och jag måste säga att även med Refused så var arrandet som matematik. Det här partiet kan komma här och det där blir coolt och säkert snyggt, man sitter bara och pusslar ihop det. Men att få till en dänga musik på tre minuter som ska kännas som någonting och som man ska vilja lyssna på om och om igen utan att bli less, att få in någon slags x-faktor i det, någonting som känns, det är det hårdaste arbetet jag har gjort i mitt liv. Det är otroligt krävande, jämfört med de ganska självupptagna och ambitiösa skivor jag har gjort förut i mitt liv.
Istället tillskrivs bandmedlemmarna Oskar Sandlund (trummor), Frida Selander (gitarr) och Lars Eriksson (bas) den stora äran för att ”Pigs Lose” låter som den gör. David Sandström må vara den som sprutar ur sig material, men det är i mångt och mycket Oskar som väljer ut vad som är värt att jobba vidare på och Lars är ofta den som står för enkelheten i kompositionerna.
– Vi har det väldigt öppet, de skrattar ofta åt mig i replokalen och jag är vuxen nog att ta det när jag spelar upp någonting som de bara tycker är helt…ofta är det så att vi provar att spela det, men jag ser på Lasses flin att det här är ju bara något knäppt som jag har hittat på som aldrig kommer att bli en låt.
– Lasse är ett snille när det kommer till enkelhet. Jag kan sitta och fundera på ackordföljder och hur vi ska ta oss vidare och då säger Lasse ”kan vi inte bara stanna på a hela vägen i fyra takter”. Något som för mig är världens mest radikala grej är för honom helt självklart och Oskar är ett musikaliskt snille, han har en sådan otrolig övergripande koll. Han styr allt ihop och producerar och mixar. Det är honom man kan tacka för att det inte är så jävla spattigt, att det inte hoppar från ett sound till ett annat hela tiden. Hade jag gjort skivan utan honom hade det bara varit det där rastlösa igen. Det är sådant jag gillar i kulturen, regissörer som byter skepnad och skådisar som kan byta skepnad och andra artister som man aldrig riktigt vet vart man har. Jag gillar att leka i gränslandet, jag tycker det är konstnärers uppgift att vara i korsningar och gå på gränser mellan saker. Att ställa till problem och mysterium.

En annan tid
Det resonemanget för oss automatiskt vidare in på lite mer filosofiska territorier. Jag får tag i David förmiddagen efter en fullsatt releasespelning i Stockholm där det enligt hans egen utsago var gratis öl, 300- kronorsfrisyrer och en lång kö med folk som inte ens fick komma in, och han går gärna på djupet om sina känslor kring sin musik. Vi knyter an vid samma tema som där den här artikeln tog sin början.
– Oftast är det så att jag skriver för att jag mår bra av det. När man skriver är det som en annan tid, när man sitter och fipplar med en gitarr eller piano eller vad fan det än är försvinner man in i det och då är det som en annan tid där man har inte åldrats lika mycket som man har gjort i det här bädda sängen, göra frukost, tvätta kläder, köra till affären-livet som man lever utanför musiken. När jag sätter mig och riffar då känner jag mig nästan alltid som 16 år igen, så gammal som jag var när jag först började skriva musik på allvar. Jag är den där snubben och alla åldrar där emellan, börjar musikanten trevande och känner helt uppenbart ett behov att utveckla sig ytterligare.
– Det är nästan en starkare verklighet eftersom man ju ändå fortfarande är den där 16-åringen också. Förstår du vad jag menar? En verklighetsflykt kan vara det här att jag är 33 år, jag är vuxen och ska göra en bouillabaisse, det är en verklighetsflykt för det stämmer ju inte eftersom jag är den där tioåringen som inte kom in på hårdrocksgiget för att jag var för liten och som inte vågade fråga chans på en tjej i parallellklassen också. Man är ändå den snubben fortfarande i någon mening. Musiken är en större, mer generös verklighet. När jag har skrivit färdigt någonting kan jag vara på bra humör i två veckor och inte bry mig om någonting annat, det handlar om ett välmående.
Vi var inne på det tidigare, David Sandström har alltid varit en ganska rastlös musiker. En sökare som gärna testar gränser och får utlopp för alla möjliga sidor av sin musikalitet. Siktet har aldrig varit inställt på att hitta fram till något framgångsrecept, men i och med ”Pigs Lose” och samarbetet med de övriga Overdrive-medlemmarna har bandet faktiskt hittat fram till något som tycks ligga ganska mycket i tiden.
– Jag har fått en liten sådan känsla, konstaterar Sandström. Det jag tycker är intressant och det jag de senaste åren har känt som mest brännande och utmanande har plötsligt blivit något som väldigt många verkar tycka är kul och intressant och det är första gången i mitt liv.
Detta utan att på något sätt ha eftersträvat en stil som någon form av självändamål.
– Det går ju att vara en oförutsägbar och utmanande karaktär och jobba som Tiger Lou eller en annan sorts artist gör. Det är inte bara den här spattiga byta-genre-en-gång-i-minuten-grejen utan det handlar om att förhålla sig till sitt eget. Det handlar om något som händer inuti dig själv och inte hur du förhåller dig till den rådande kulturen. Man kan ju av en slump göra någonting som passar precis in i tiden, man har hållit på enligt en premiss i hela sitt liv och plötsligt råkar det bara vara så att det passar överens med vad som händer i kulturen och då märker folk plötsligt av det. Det är inte så att man har tittat på vad som finns och försökt göra det, utan att det bara råkar stämma en gång och sen kanske det aldrig kommer igen.

”Alla skulle bara gå på hockey”
Hur vi än vänder och vrider på det menar Sandström att han i hela sitt liv jobbat efter ungefär samma premisser. Han är väldigt sympatisk och tillmötesgående när han talar om sin musikaliska bana (”jag har jobbat i olika tider och olika genres, men genren har alltid för mig varit underordnad vad som ska sägas”) och vill egentligen inte kategorisera sig som något annat än en Umeå-musiker. Han anser sig ha lika mycket gemensamt med Meshuggah och Nagelfar som med Bombettes och Isolation Years.
– Det känns som att det är en definition som börjar kännas mer och mer rimlig och bekväm, Umeå-musiker är ett ganska skönt och rymligt begrepp nuförtiden.
Och anledningen till att Umeå står sig så bra på den svenska musikkartan har Sandström givetvis svaret på.
– Det är en lite skyddad verkstad där det finns utrymme att veva. Det finns ingen media i Umeå så det skrivs ingenting om det och det finns ingen sådan sfär omkring. Det är vårt eget och sen är det inget mer med det liksom. Friheten är ganska cool.
– Alla musiker hänger på samma ställen och ingen bryr sig om någons skiva inte sålde den här vändan eller så där. När man står i baren på Scharinska och snackar skit är det ingen som bryr sig om vad som händer med den där skivan. Det är en jävligt bekväm och avslappnad tillvaro.
Har det alltid varit så?
– Det har nog varit ganska janteaktigt och jag tror att vi tog bort mycket av det med Refused på 90-talet. På 80-talet var det mycket jante, att folk inte skulle tro att de var något, då var det tuffare att spela i rockband i Umeå. Alla skulle bara gå på hockey på 80-talet och så vann Björklöven SM och sen gick det åt helvete och alla spelare försvann och efter det förändrades alltihop.
Och tur var väl det, annars hade David Sandström kanske aldrig tillåtits att få utlopp för alla de musikaliska idéer som ständigt väller fram ur hans hjärna.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2008-11-19
Foto: Dennis Blomberg
Hemsida: myspace.com/davidsandstromoverdrive

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner