Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

The Knife
Arvikafestivalen
2006-07-14
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.theknife.net

Att döma av publikuppslutningen är det många som precis som mig kanske inte köpt syskonduon The Knifes musik till hundra procent, men samtidigt fascinerats av det fenomen gruppen ändå är. Planen framför Vintergatan är smockfull med människor. Och man får allt säga att The Knife gör rätt för den uppståndelse som skapats omkring dem, framträdandet är knivskarpt.

Att mycket av musiken är förinspelad är väl egentligen en självklarhet. Två personer kan aldrig på egen hand mana fram en sådan kompakt electromatta och några sessionmusiker (bortsett från en positivvevande robot) syns inte till. Men det är också det enda man kan hålla emot The Knife. I övrigt är showen excellent. Och jag skriver show för det är vad detta är, snarare än en regelrätt konsert.

Syskonen äntrar scenen svartklädda och med självlysande röda ansiktsmasker, allt i linje med den anonyma image de byggt upp kring sitt skötebarn. Sedan fortsätter det med den ena effekten coolare än den andra. På en enorm duk projiceras suggestiv konst, vid scenens båda kanter dyker det även upp mer eller mindre morbida projektioner av ansikten. Det är tufft i sig och blir ännu mer imponerande när de visar sig ha läppsynk till Karin Dreijers sång. Mäktigt!

Den som tyckte att Kraftwerks avslutningsspelning på Vintergatan för några år sedan hade en härlig scendekor måste ha smält fullständigt inför detta. Det är med stor fascination jag följer showen från första sekunden till den sista. Hela tiden med en naggande nyfikenhet om vad som ska hända härnäst. Jag ska inte säga att electroduon tar scenkonsten till fulländning, men de har onekligen lyckats skapa något så väl originellt som tilltalande.

Rent musikaliskt är det som sagt en hel del förinspelat, men låtarna ges ändå en bra livedynamik. Fröken Dreijers röst må vara enerverande i det långa loppet, men på det här viset när uppmärksamheten inte riktas helt och fullt mot den, fungerar det. Låtvalen är dessutom inget att klaga på, de segaste partierna från senaste fullängdaren ”Silent Shout” skippas och även om jag hade föredragit färre sega godnattvisor och mer hård eurotechno är det inte mycket att klaga över. Föga överraskande är det Silent Shout som är allra bäst.

Och som för att sätta punkt för det hela med sin anonyma, men samtidigt hysteriskt offentliga, framtoning lämnar syskonen scenen utan ett ord, efter ett ynka extranummer. Allt i linje med den mystiska imagen så klart.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Johan Lindqvist
Momofoko
The Knife (2006-01-01)
The Knife (2013-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner