Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Chimaira
Hultsfredsfestivalen
2007-06-14
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-06-19
Hemsida: www.chimaira.com

Vad håller Mark Hunter på med? Han är tuff frontman i ett av Amerikas just nu fläskigaste band och lommar omkring på scenen som en trött gammal hund. Utan någon som helst tillstymmelse till geist eller vilja att riva ner tältet som hans grupp lirar i. Raspet i rösten är det inget större fel på, men han hade gott kunnat anstränga sig lite extra för att få igång den något dåsiga publiken.

Men det är svårt. Chimaira radar upp långsam ångvält efter långsam ångvält, där den största behållningen är den råslakt som pågår bakom trumsetet. Jänkarna har ofta det problemet. I sina bästa bitar är de en ruggigt muskulös orkester som med medryckande riff och refrängkrokar kan få den mest svårflörtade publik att explodera. I sina sämre stunder har de alldeles för många bitar som känns oengagerade. Det funkar inte att enbart bygga på tyngd i låt efter låt efter låt. Speciellt inte framför en festivalpublik där majoriteten av åskådarna säkerligen inte är överdrivet bekanta med bandets diskografi.

Nu ska jag dock inte såga Chimaira helt vid fotknölarna. Visst levererar de en och annan godbit och visst rycker det lite i knäna på mig när de patenterade riffen väller ut i Atlantis-tältet. Men den riktiga gnistan saknas. Jag hade förväntat mig betydligt mer från en orkester av denna dignitet. Kompetent är det sannerligen. Men särskilt spännande blir det tyvärr aldrig. Varken från Hunters eller resten av bandets sida.