Blogg

Ulvsands årsbästa

Då vi för tillfället har tekniska problem med att få ut hela Marcus Ulvsands årsbästalista i sammanställningen har ni den i sin helhet här tills vidare...

Marcus Ulvsand

1. Arctic Monkeys – Humbug
De brittiska indierockhjältarna Arctic Monkeys tog ett stort steg när de släppte sitt tredje album ”Humbug”. Från att ha varit dansant indie har Arctic Monkeys blivit klart tyngre och fått en ljudbild som starkt påminner om de legendariska westernsoundtracken signerade Ennio Morricone. Det är genomarbetat, mörkt och Alex Turners kaxiga texter är träffsäkrare än Clint Eastwood i den Gode den Onde och den Fule. Årets bästa.

2. Miike Snow – S/t
Med den svenska låtskrivarduon Bloodshy&Avant i ryggen kan man alltid räkna med succé. Efter att ha skrivit hits till bland annat Britney Spears var det dags att göra något själva. Resultatet blev årets modernaste pop-produktion, som skapade ett par av årets allsångsvänligaste hits. Utöver det innehöll skivan även ett större djup med tyngre, mer introverta låtar som vittnade om bandets bredd och som skapade en helhet som bara får mig att längta efter nästa skivsläpp.

3. Bob Hund – Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk
Bob Hund stoltserar kanske inte med årets bästa skiva men tveklöst årets bästa albumnamn. Det är ett bob hund som återanvänder precis det som bob hund är bra på, Thomas Öbergs unika lyrik, de obegripliga men medryckande gitarriffen, och spelglädjen som vrålas ut låt för låt. Detta kompletteras med en mer elektroniska ljudbild som förnyar bob hund precis lagom mycket, och skapar ett modernt bob hund som fortfarande underhåller.

4. Animal Collective – Merriweather Post Pavilion
Ett av årets mest kritikerrosade album är det av en anledning. Animal Collective har mycket att skryta med på nya skivan. De har trots sin massiva lager-på-lager-ljudbild lyckats med att inte dränka sina klockrena melodier, de har gjort årets bästa sångarrangemang i hitlåten My Girls, och de har lyckats producera ett par av årets bästa poplåtar utan att släppa på sin karaktäristiska stil.

5. The Dead Weather – Horehound
Kanske är det Jack White som ska ta död på skämtet
- Vad är det sista en trummis säger i ett band innan han blir kickad?
- Hallå, ska vi inte spela en av mina låtar?
Att Jack White har varit inblandad i både låtskrivandet och trumspelandet i nya projektet The Dead Weather märks lika snabbt som man märker att Jack White är en precis lika bra låtskrivare nu som när White Stripes för precis tio år sedan släppte sitt självbetitlade debutalbum. Tyngre rock/blues än det här får man leta efter, och att det toppas med fantastisk sång av både Jack och Alison Mosshart (The Kills). Det gör detta till ett av 2009 års bästa album.

6. Franz Ferdinand – Tonight
Riffmonstrena Franz Ferdinand låg bakom ett av årets första albumsläpp med Tonight som var ute i butiker redan den 26 januari. Singeln Ulysses vittnar om att Franz Ferdinand fortfarande kan skriva hits, och albumet följer i samma spår. Franz Ferdinand har i likhet med många andra indieband, blivit mer elektroniska och också tagit ett stort steg mot discohållet utan att helt släppa deras tidigare rockstämpel. Ett kaxigt partyalbum som klär Franz Ferdinand bra.

7. Nathan Fake – Hard Islands
Londons gulligaste skivbolag måste vara det obskyra electronica-inriktade Border Community. Där släppte Nathan Fake en av årets mest obegripliga men intressanta minimal-techno skivor Hard Islands. Det är inte tänkt att dansa till (det är ju nästan otight ibland) utan man kan bara sätta sig ner och njuta av en av den elektroniska musikens mest okända pionjärer. Vackra melodier och otroliga, harmoniska ljudlandskap gör detta till årets lyckligaste album.

8. Fever Ray – S/t
Efter succéalbumet ”Silent Shout” med The Knife var förväntningarna på Karin Dreijers solodebut med projektet Fever Ray orimligt höga. För höga förväntningar kan man tycka, för albumet höll kanske inte The Knifes nivå rakt igenom, men likväl ett otroligt intressant album. Den mörka mardrömsstämningen från The Knife hänger kvar, men det går långsammare och Karins sång känns mer ångestfylld än någonsin. Obehagligt och bra, obehagligt bra.

9. The Horrors – Primary Colours
The Horrors andra album ”Primary Colours” är inte bara ett moget och extremt välproducerat album, det är dessutom ett förbannat bra album. Den skräpiga garagerocken som gjorde de välklippta britterna kända med sitt debutalbum Strange House har bytts ut helt mot en modern, dissonant postpunk som får Horrors att låta som ett modernt Joy Division. Ett deppigt men ändå så vackert album som lovar en intressant framtid för Londons bästa postpunk-band.

10. The Prodigy – Invaders Must Die
Med de två inledningslåtarna Invaders Must Die och Omen, visade The Prodigy att de trots sitt Rave/BigBeat-koncept, som hade sin stora glanstid för tio år sedan, fortfarande kan skriva riktigt röjiga festlåtar. Jag vet inte hur många gånger jag skrikit mig hes till Keith Flints meningslösa men eggande texter, men det är tillräckligt många gånger för att skivan ska in på denna listan. Jag hoppas att 2009 slutar lika lyckligt som skivan i sig, för bättre avslutningslåt än Stand Up får man leta efter.

11. Shpongle – Ineffable Mysteries From Shpongleland
Ja, Shpongle, kanske världens konstigaste duo? Simon Posford, en 38-årig brittisk electronica-artist och Raja Ram, en 78-årig flöjtspelare. De ligger bakom psy-ambientprojektet Shpongle som är ett osannolikt välproducerat världsmusikband. Senaste skivan är en orgie i orientaliska gitarriff, tung bas, knorriga synthar och en massiv och händelserik ljudbild som tillsammans skapar ett lika spännande som lättlyssnat album.

12. Soap&Skin - Lovetune for Vacuum
Den 18-åriga österrikiska artisten Anja Plaschg som ligger bakom Soap&Skin förmedlar en iskall, obehaglig och mardrömsliknande känsla genom hela skivan. Den genomsyrar allt hon gör. Låtarna bygger på hennes spröda och ändå så mäktiga röst som ackompanjeras av hennes lugna pianospel och hennes elektroniska beats som tillsammans förmedlar en hjälplöshet som man inte kan undgå. Kanske har världen hittat Björks efterträderska.

Mikael Mjörnberg (2009-12-24)

Kommentera

Inga kommentarer